Likt den afrikanska vävaren, den lilla lilla fågeln som med en raffinerad teknik och skicklighet flätar samman gräs och strån till hängande kåpformade bon har vi format ett rum av ull. Ett slags bo till arten människa.
Enligt den finsk-ugriska skapelsemyten blev världen till när en vattenfågels ägg gick sönder i gudinnan Ilmatars famn. Fåglarna ansågs kunna röra sig mellan de olika världarna. Världen bestod av tre delar: alinen (den undre världen) som var de avlidnas hemvist, mellanrummet där människorna fanns och ylinen (den övre världen) där gudarna och fåglarna höll till. Det var till ylinen som fåglarna flyttade på hösten och flyttfärden gick enligt sägnen längs med vintergatan, på gränsen mellan världarna. På finska heter vintergatan därför ”linnunrata”, fågelbanan. Ylinen, fåglarnas vinterboende, kallades för ”lintukoto”, fågelhemmet. ”Lintukoto” var hemvisten för allt det goda och används än idag som ett uttryck för att symbolisera något tryggt, ombonat och isolerat.
◊
